Gipsbandagefixering är en vanlig extern fixeringsmetod inom ortopedi. Den bildar ett hårt skal genom att blötläggas och lindas runt lemmen, och använder formning och stöd för att upprätthålla stabiliteten på fraktur- eller dislokationsstället, vilket skapar en bra miljö för vävnadsreparation. Under drift är det nödvändigt att först rengöra huden och skydda benprocesserna med stoppning. Slå sedan in dem jämnt enligt den anatomiska formen för att säkerställa måttlig täthet - för lösa kan orsaka förskjutning, medan för tätt kan hindra blodflödet.
Under den bestämda perioden är det nödvändigt att höja den drabbade extremiteten för att minska svullnad, observera blodflödet, känslan och rörligheten i slutet och vara uppmärksam på risken för kompression. I allmänhet varar det i 4-8 veckor eller till och med längre, beroende på tillståndet för frakturläkning. Innan demontering är det nödvändigt att bekräfta bildandet av förhårdnader genom avbildning för att undvika för tidig viktbärande och förskjutning. Dess fördelar är låg kostnad och pålitlig fixering, men det finns begränsningar såsom dålig andningsförmåga och obekväm vård, vilket kräver strikt följsamhet till medicinska råd för underhåll.
